Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tankespråket och dess förhållande till tal och skrift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi vilja nu kasta en blick på talandet i och
för sig. TEGNÉR säger:
»Med tanken talet föds på mannens läppar.»
Detta är sant så till vida, att
tidsmellanrummet mellan det tänkta ordet och det sagda oftast
är sa kort, att det ej hinner iakttagas. I
allmänhet har ju tanken något försprång framför det
talade ordet; såsom förståndiga människor rätta vi
ju oss efter vår barnalärdom »att tänka, innan vi
tala». Men i ledigt, otvunget samtalsspråk gäller
tankens försprång mera innehållet än formen. Vi
tänka på, hvad vi skola säga i sak, på målet. Hur
vi skola uttrycka oss, bestämma vi ej på förhand
för hvarje särskildt ord; hufvudsaksorden kunna göra
undantag, men för öfrigt lämna vi ordvalet åt
»ögonblickets ingifvelse». Därför inträffar det också
ganska ofta, att vi råka i förlägenhet om rätta ordet,
när vi komma till ett sakförhållande, som vi ej äro
vana att benämna, eller när vi finna, att den
benämning, som vi förut brukat i vårt tysta
tänkande, kanske också någon gång i tal till andra, icke
passar för situationen eller för åhöraren, som
kanhända icke skulle begripa den, eller som kanske
skulle taga anstöt af den.
Det är också mycket vanligt, att den
talande blindt griper det första uttryck, som
språkminnet erbjuder, men att detta ingalunda är det
rätta, det, som exakt angifver hans mening och bäst
passar för situationen och för åhörarens
bildningsgrad och lynne. När den talande hör sina egna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
