Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. A. De sinnligaste, af materialet närmast betingade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
talet därvid utgör mellanhand, ens så till vida, att
man tycker sig höra de betecknade uttalssätten.
I bruket af komma har vår skrift på ett i ögonen
fallande sätt frigjort sig från motsvarighet till
talet. Kommat skulle ju ursprungligen beteckna
kortare pauser inom meningen, sådana pauser
nämligen, som äro ännu kortare än de, hvilka böra
motsvaras af semikolon, ett tecken, hvars användning
för öfrigt är mycket vacklande.
Denna uppgift att visa, hvar en helt kort paus
bör göras vid uppläsning, fyller kommat
någorlunda i fransk och engelsk skrift. Det svenska
skriftspråket däremot har, hufvudsakligen efter det
tyskas föredöme, gjort kommat till ett väsentligen
syntaktiskt tecken, i så måtto, att det får skilja
fullständiga satser från hvarandra, äfven om man
vid uppläsning icke gör paus mellan dem, – men
ej får sättas före eller efter förkortade satser eller
satsdelar, ens där man vid distinkt uppläsning
måste pausera.[1]
Om nu fransk-engelsk eller svensk-tysk
kommatering är mera praktisk vid tyst
snabbläsning, därom kunna ju meningarna vara delade.
Men vi se emellertid i vår kommatering ett slående
bevis på skriftspråkets själfständighet gent emot
talet. Vi se, hur det kan göra afseende mera på
tankeinnehållet än på dettas uttryck i talspråket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
