Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. B. Temperamentsolikheter (början)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
högprosan mycket närmare samtalsspråket, än hvad
normalprosan (mellanprosan) gör.
Det är naturligt, att samtalsspråket till sitt
lynne bör vara lifligare än normalprosan.
I det otvungna, oförberedda talet gifver man
strax sinnlig gestalt åt sin tanke eller känsla,
omedelbart sedan man förnummit dem, och utan att
hafva underkastat dem en lång pröfning, sådan som
de måste undergå, innan de hinna affattas i skrift.
I omedelbarhet och liflighet kommer därför det
otvungna samtalsspråket närmast tankespråket.
Och vanligen behöfver man icke heller minska
denna omedelbarhet eller dämpa denna liflighet.
Ty vid samtal riktar man ju sitt tal vanligen blott
till en person, eller ock egentligen till en, om ock
andra tillfälligtvis höra på. Man iakttager på
åhöraren sina ords verkan och har så tillfället öppet
att genast göra förbättrande tillägg, om det
behöfves. Man vet också, att det hörda ej hinner så
noga pröfvas, och att fordringarna på exakthet i
otvunget samtal ej äro synnerligen stora. Man vet,
att åhöraren hellre ursäktar ett och annat mindre
träffande eller t. o. m. oförsiktigt uttryck, som i
hastigheten undfaller den talande, än han finner
sig uti ett långsamt och släpande, om än aldrig så
korrekt och väl öfvervägdt föredrag. Och slutligen
drifver själfva närvaron af den väntande åhöraren
den talande omedvetet och oreflekteradt till rask
framställning.
Annorlunda är det, då man skrifver. Man har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
