Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. B. Temperamentsolikheter (början)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
munställningen tillåter, meddela tandläkaren: »Här
är det sjuka stället. Handtera det nu försiktigt!»
De flesta interjektionerna äro mångtydiga,
kunna vara uttryck för mycket olikartade känslor. Det
är i hvarje fall den egendomliga känslobetoningen,
som visar, hvilken känsla interjektionen angifver.
T. o. m. smärtans vanligaste interjektion: »aj!»
kan, vare sig den förekommer ensam, fördubblad
eller mångdubblad, blifva skämtsam, gäckande, eller
rent af en form för skratt. Alldeles motsvarande
är förhållandet med sidoformerna åj! oj! (d. v. s.
[omega]j!) uj! äj! Synnerligast i sin mångdubblade,
rytmiska form, med tryck på hvartannat led, lämpa
de sig ingalunda blott för stönande eller jämmer,
utan, om tonarten ändras, fullkomligt lika bra för
andra känslouttryck.[1]
Å andra sidan finna ju också interjektioner,
hvilka knappt kunna beteckna mer än ett visst
slags känsla; så t. ex. de för afsky och vedervilja:
usch! ysch! isch! fy! tvi! tvy! eller de som uttrycka
rysning, vare sig af köld eller fasa – hu! uh!
De tystande tillropen: sch! husch! hysch! och det
lifvande eller »lifvade» hej! äro äfven begränsade till
sin betydelse. Men t. o. m. i dessa kunna skiftningar
förekomma, ej blott genom olika intensitet
(tryckstyrka), utan äfven i känslobetoningens olika art.
Redan af det sagda kan man i någon mån sluta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
