Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. B. Temperamentsolikheter (början)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig till, hvilket utomordentligt stort förråd af
uttrycksmedel talspråket eger uti sina interjektioner,
– så mycket mera som talet kan i det oändliga
variera deras betydelse genom olika betoning,
genom fördubbling och mångdubbling, genom
utdragning (t. ex. fy! jo! ah!) eller genom
sammansättning, t. ex. aha! åhfy! uschbaj! åhåjamän!
Af denna rika skatt, som står talspråket till
buds, kan skriftspråket blott i ringa mån begagna
sig. Den för interjektionernas rätta bruk så
viktiga betoningen kan ju skriften blott till en del
antyda, men ej återgifva. Det är för öfrigt, såsom vi
veta, endast lågprosan, som i något större
utsträckning använder interjektionerna, men naturligtvis
ojämförligt mycket mindre än talet. Högprosan
och poesien begagna blott ett litet urval, nämligen
sådana, som anses för »ädlare», men som snarare
kunna sägas vara »adlade» genom att länge hafva
brukats i skrift. Till dessa höra de numera i
okonstladt tal knappast förekommande o! och ve!
Hvad angår normalprosan (mellanprosan), kan
denna på grund af sin lugna, sansade, objektiva
natur i regeln icke använda interjektioner, ej heller
andra slags utrop; förekomsten af sådana är just
ett tecken till dragning antingen åt lågprosan eller
åt högprosan.
Men ehuru normalprosan icke använder
interjektioner och utrop, måste hon naturligtvis ofta
uttrycka samma känsla, som i tal (och t. ex. i
lågprosa) helst tager formen af ett utrop. Hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
