Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. B. Temperamentsolikheter (början)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
begagnar då påståendesatsen. När t. ex. talet och
lågprosan använda utropet »Fy!» eller »Skamligt!
Gement! Nedrigt», så brukar mellanprosan de
fullständiga påståendesatserna: »Detta är skamligt.» »Ett
sådant uppförande vittnar om ett simpelt och lågt
sinnelag.» »Detta handlingssätt måste af alla rätt-
tänkande brännmärkas som nedrigt», o. d.
Vi se således, att mellanprosan härvid icke
allenast blir lugnare och mera reflekterad, utan äfven
omständligare och bredare i formen. Vi hafva
alltså redan påträffat ett af de fall, där mellanprosan
är utförligare än samtalsspråket, och till hivilka vi
längre fram skola återkomma.
Innan vi lämna interjektionerna, kan det vara
på sin plats att särskildt erinra om ett par af dem,
nämligen ja och nej. Dessa kallas stundom af
grammatici för adverb; men man finner lätt, att de till
sin användning ingalunda kunna sammanföras med
egentliga adverb, ty de kunna ej som bestämningar
tilläggas verb eller adjektiv eller på något sätt
ingå som satsdelar – utom, naturligtvis, då de
substantiveras.
Dessa bägge interjektioner begagnas verkligen
i normalprosan; visserligen icke såsom enkelt
jakande eller nekande – ty den egentliga
normalprosan använder ej uppställning i frågor och svar –,
utan ja brukas för att inleda en stegring, nej för
att inleda en motsats; t. ex. i förbindelserna »ja, t.
o. m.» och »nej, tvärt om».
Dessa användningar kunna ja och nej, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
