Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. B. Temperamentsolikheter (början)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
artiga »om ja’ får be’». Af allmännare betydelse är
det, att vi kunna begynna med »Var så go’ å’ . .»
eller »Var så snäll å’ . .»;[1]
och det göra vi också
mycket ofta; vi begagna till och med i regeln dessa
formler till tjänare och andra underordnade. Men
dessa formler hafva två olägenheter. Den ena är,
att de blifvit så mycket brukade, att de numera
knappast äro artiga nog. Är jag gäst, kan jag
använda uttrycket: »Var så go’ å’ ge mej saltkaret!»
till en tjänsteande, möjligen också till en
bordsgranne, som jag är god vän och bror med, eller
som jag annars inte beböfver »krusa» med, men
icke gärna till värdinnan eller annan person, som
jag behandlar med större artighet. Därmed hafva
vi också kommit in på den andra olägenheten i
uttrycket. »Var så go’» är, liksom alla andra i
talspråket brukade imperativer, till sin form singuar,
och skulle alltså rätteligen icke kunna användas till
någon annan än den, man kallar du. Visserligen
är i själfva verket bruket vidsträcktare.[2]
Men det
klibbar dock vid imperativen en liten bismak af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
