Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. B. Temperamentsolikheter (forts. och slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vara utsökt artig, taga sig
väl i akt för att visa
oppositionslusta och med
orubbligt lugn möta alla obehag
och förtretliglieter.
mjuk i ryggen å’ vara
slätkammad å’ ha is i magen.
Sin förkärlek för det sinnliga, åskådliga och
bildliga uttrycket visar samtalsspråket bland annat
också däri, att det mycket oftare än normalprosan
använder ordspråk, ordstäf och dylika »citat».
Där normalprosan för att angifva någons eller
någots egenskaper begagnar sig af adjektiv eller
verb (med eller utan adverb), föredrager ofta
samtalsspråket ett substantiv, som kraftigare
åskådliggör och individualiserar.
Man skrifver t. ex.: »Han är gammal och
knarrig,» men man säger hellre: »Han ä’ en
gammal knarr». Normalprosans »Han är slug (eller
klok)» skulle i samtalsspråket snarast motsvaras af:
»Han ä’ en fiffi(g) kar’, en fiffikus, en filur, ett
slughuve’,» eller: »Han har en räf bakom örat.»
Och när normalprosan skrifver: »Han var
gladlynt,» skulle samtalsspråket föredraga t. ex. »De’
va’ en glad (lifvad) själ,» »Han hadde ett friskt
humör», eller »Han va’ en riktig lustikus» eller
något dylikt.
Ganska många, kanske de flesta, af sådana i
samtalsspråket till personers karaktäriserande
begagnade substantiv förekomma så godt som aldrig
i normalprosan. Denna kan väl någon gång
upptaga orden läckermun (-gom) och girigbuk, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
