Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. B. Temperamentsolikheter (forts. och slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Talspråket kan likaledes ersätta normalprosans
tala, säga, svara, prata, (sam)språka, skrika, ropa,
mumla o. d. med hvarjehanda mustigare uttryck,
t. ex. brumma, grymla, multra, bjäbba, snattra, kackla,
pipa, gnälla, skräna o. d., för att ej nämna ännu
mera vulgära, såsom babbla, gaffla, gorma, gasta,
gruffa, mucka o. s. v.
Det själfsvåldigare samtalsspråket, sådant det
talas t. ex. af ungdomen vid universiteten, är
naturligtvis det, som ifrigast söker efter nya, kraftiga
och skämtsamma uttryck till omväxling med de
äldre, genom bruket försvagade och slitna. Det
griper därvid ofta till rätt egendomliga medel.
Att upptaga utländska ord är ett sätt.
Välbekanta äro nog uttrycken; »ha multum» (= vara rik),
»lefva bong», »kaffe med avec», »sköta sin korpus»,
»hela konkarongen (eller kodiljen)», » en konstig
prisse»[1]
o. d. Ibland upptages en hel utländsk fras,
t. ex. »All right», »Man muss sich nicht verblüffen
lassen». Vanligt är också att friska upp inhemska
ord med latinska eller grekiska ändelser, t. ex.
fiffikus, lustikus, tjockus eller tjockis, borstis
(borstare), brackiot m. fl. Eller att starkt förkorta
orden, t. ex. spex (= spektakel, scenisk föreställning),
rek (= rekommenderadt bref), kvins (= kvinsperson),[2]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
