Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. B. Temperamentsolikheter (forts. och slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Icke långt från ironien står s. k. »litotes», d.
v. s. användning af ett svagt, i synnerhet
nekande uttryck, där man väntar ett starkt, och där det
svaga därför verkar, ej blott öfverraskande, utan
ock starkare, än det väntade starka skulle ha gjort.
I allmänhet tyckes litotesen bero på en (verklig
eller låtsad) blaserad öfverlägsenhet i den talandes
ton. Den torde blott undantagsvis förekomma i
normalprosa, men är rätt vanlig i samtalsspråket;
t. ex. de’ ä’ inte utan (= det är i hög grad så),
inte oäfven (= mycket bra, mycket vacker etc.), inte
bortkommen eller inte dum (= mycket klok, fyndig
o. s. v.), inte någon dufunge (= mycket gammal),
ingenting att hurra för (= otillfredsställande, rätt
dåligt o. d.), m. fl. Mera lokala och jargonartade
äro sällan (= aldrig), pigg eller vaken (= begåfvad,
spirituell, snillrik), snygg eller juste (= skön,
förträfflig) o. d.
På det hela torde litotesen kunna betraktas
såsom en mera tillfällig – för omväxlings skull
företagen – reaktion mot talspråkets starka, ofta
öfverdrifna uttryckssätt.
Den skillnad mellan normalprosa och
samtalsspråk, som består i graden af de använda
uttryckens styrka, framträder i sin enklaste form däri, att
samtalsspråket vid sådana tillfällen, då
normalprosan skulle nöja sig med enkel positivform af
adjektivet eller adverbet, föredrager superlativen [1]
eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
