Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. D. I hvilka afseenden är normalprosan sparsammare på ord?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i talet kan ju äfven upprepandet vara det naturliga
uttrycket för stark sinnesrörelse; om därvid
känslobetoningen växlar eller ökas, så får tillägget nästan
värdet af synonym eller stegring; t. ex. »Ja’ har
väntat länge, länge!» »Alla ha drunknat, alla!» »Ja’
vill inte! Ja’ vill inte!» o. s. v.
Men det måste medgifvas, att samtalsspråkets
upprepanden i synnerligt många fall äro mindre att
rekommendera och icke gärna användas i riktigt
vårdadt tal. Så är det t. ex. med det barnsliga
omtagandet: »En stor stor hund», »En liten liten
flicka», »Det är så mörkt långt, långt bort i
skogen». Halft på skämt säges »norsk-norsk», något
vulgärt är »fin-fin». Och slutligen är det rätt
märkligt, att eftersom våra vanligaste
höflighetsformler hafva blifvit tämligen försvagade till sin
betydelse, mången, som ej kan eller bryr sig om
att variera dem eller inlägga mera känsla i dem,
söker förstärka dem genom att säga dem två eller
eller flera gånger, t. ex. »Tack, tack», »Ajö, ajö,
ajö», »Välkommen, välkommen» o. s. v.
Upprepandet i allmänhet brukas mera af vissa
individer än af andra. Synnerligen vanligt är det
ju hos barn; de kunna, som bekant, bli »odrägliga»
med sitt »käxande». Och för öfrigt torde vanan
att säga om samma sak med samma ord oftare
förekomma hos unga eller mycket gamla personer
än hos medelålders; och oftare – påstås det – hos
kvinnor än hos män.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
