Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillfälligare (historiska) olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. A. Skriftspråkets konservatism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stockholmskan, såsom inhämtad i barndomen och
ungdonmen, hafva öfvat största inflytandet.[1] Så ofta
som jag har mig bekant, att ett af mig anfördt
talspråksbruk icke är allmänt, skall jag söka att
konsekvent utsätta ett inskränkande uttryck.
När man vill fastställa, hvad som är
(någorlunda) allmänt på en gång ledigt och bildadt svenskt
talspråk, måste man taga sig i akt ej blott för det,
som är alltför »lokalt», d. v. s. har för ringa
utbredning, utan naturligtvis också för det, som beror
på tillfällig eller individuell anslutning till
skriftspråket, men ingalunda är allmänt eller ledigt
samtalsspråk.
Tillfällig inblandning af skriftspråksuttryck
i umgängestal sker stundom afsiktligt och på skämt,[2]
hvarvid uttrycket småningom kan genom träget
bruk förlora sin skämtsamma klang och tyckas
likställdt med vanliga talspråksuttryck. Men dessutom
kan man också ofrivilligt råka att i sitt tal
upptaga ord eller vändningar från skriftspråket. Detta
händer i synnerhet, när man talar om något, som
man inhämtat genom läsning, och företrädesvis om
det lästa varit nytt och svårfattligt, så att det ej
blifvit tillräckligt smält.
Mera än sådana tillfälliga språkartsblandningar
kunna dock de rent individuella försvåra ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
