Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillfälligare (historiska) olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. A. Skriftspråkets konservatism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvicken af frågeordet hvilken, som ju också ofta kan
få svag betoning, t. ex. »Hvicken ä’ de’?»
Konsonantförbindelser, som äro besvärliga att
uttala, förenklas gärna i samtalsspråket, så att något
bland ljuden utelämnas. Till en viss grad måste
detta ske äfven vid högtidlig uppläsning; det kan
ju knappast falla någon in att uttala n i lugnt,
hämnd, nämnde, eller d i handske. Men det lediga
talspråket går längre: det undertrycker n t. ex. i
nam(n)sdag, kak(e)lung(n)slucka,[1]
ofta också i
reng(n)kappa, reng(n)vatten o. d., och vanligen k i svens(k)t,
latins(k)t o. d. Ifall samma konsonantljud
återkommer efter annan konsonant eller efter vokal, så
försvinner det gärna på ettdera stället, nämligen
där det faller sig svårast att uttala. Ingen lär i
ledigt tal höra det senare k i grekis(k)t; och om man
ej särskildt »tänker sig för», alltså afsiktligt
förtydligar, plägar man ej uttala det förra r-et i fo(r)dra.
Kanske icke fullt lika vanlig är
konsonantuteslutningen i orden vang(n)en,[2]
ung(n)en, öck(n)en,
bott(n)en; men låter man dessa ord ingå som senare
led i sammansättningar och därigenom få något
svagare ton, så blir förkortandet mera nödvändigt.
En konsonantförenkling af annat slag beror på
det dialektiska »tjocka» l, som ersatt rd i några
ord, t. ex. i gård, ovårdig; inom åtskilliga delar af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
