Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillfälligare (historiska) olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. A. Skriftspråkets konservatism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
landet brukar det bildade lediga talspråket härvid
vanligt l (körrgåln, ovåli); i södra Sverige däremot
plägar förbindelsen rd ofta (äfven hos bildade personer)
förenklas på det sätt, att d bortfaller. – Namnet Karl
uttalas i umgängesspråket vanligen Kal; här har l
(kanske i början vid härmning af barns tal) kommit
i stället för det »halftjocka» l, som i mellersta och
norra Sverige ersatt förbindelsen rl.
Vokalförkortning har till ganska stor
utsträckning inträdt i talspråket; vanligen förlänges därvid
näst följande konsonantljud. I somliga fall tyckes
anledningen vara den, att ordet ofta brukats
svagtonigt och därigenom fått sin långa vokal förkortad;
när vokalens korthet väl blifvit stadgad, har i stället
följande konsonant blifvit förlängd, så snart ordet
brukats starkt betonadt och alltså behöfde innehålla
ett långt ljud. Detta torde gälla för samtalspråkets
vanligaste uttal af orden son, förstås, hade och
kanske äfven så’n (af sådan), se’n (af sedan). – I starkt
betonade stafvelser hafva vokalförkortningen och
konsonantförlängningen inträdt särdeles ofta, när två
eller flera konsonanter följa på vokalen.[1] Vid
högtidlig uppläsning säger man ännu svärmoder, tadla
förstuga, förkläde, men i det lediga samtalet höres
vanligen svärrmor, taddla, förrstu, förrkle.
I vissa fall har i samband med
vokalförkortningen den näst följande konsonanten icke förlängts,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
