Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillfälligare (historiska) olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. A. Skriftspråkets konservatism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kan nog vara bekvämt, men därmed bör ej en
språkforskare låta sig nöja.
Den allmänna regeln synes kunna formuleras
sålunda: när skriftspråket fogar att med infinitiv
såsom närmare bestämning till ett föregående
predikat, så kan talspråket förändra att till det
obestämda å’ (= att eller och?) samt infinitiven till
»finit» form, motsvarande den, som det föregående
predikatsverbet har.[1]
I dessa fall torde det ej vara riktigt att utan
vidare påstå, att koordinering kommit i stället för
subordinering (underordnande), ty de båda verben
bilda fortfarande en enhet, ej två likställda begrepp.
Detta visar sig bäst, om man tillägger negation eller
objekt, t. ex.: »Pigan kom inte å’ städade», »Han
köpte ett par äpplen å’ gaf barnena»; hade vi här
haft två likställda begrepp, så skulle ju hvart för
sig fått negationen eller objektet tillagdt: »kom inte
å’ städade inte», »köpte ett par äpplen å’ gaf dom
åt barnena». Huru nära de bägge predikatsverben
höra tillsamman, synes också däraf, att en
bestämning, som efter betydelsen tillkommer endast det
senare, formellt ansluter sig till det förra, t. ex. »Du
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
