Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillfälligare (historiska) olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. A. Skriftspråkets konservatism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sitter ju riktigt å’ skakar åf förskräckelse»[1], »Brefvena,
som han for å’ hämtade», »Det (eller: Hvad) gick
han å’ väntade på».
Den egentliga, inre orsaken till, att den som
bestämning tillagda infinitiven fått själfständig finit
form, har utan tvifvel varit den, att det som
framför allt skulle sägas, det till innehållet viktigaste,
låg uti infinitiven, medan däremot det föregående
predikatsverbet innebar en biomständighet och
nästan tjänstgjorde som hjälpverb; man har sökt att i
hufvudverbet få uttryck för handlingens tempus och
modus. Den nya konstruktionens utveckling har
underlättats af talspråkets förkärlek för koordinering,
vidare af den dubbla betydelsen i å’ (och, att) och
slutligen af dubbeltydligheten i sådana verbalformer,
hvilka kunna vara både infinitiv och imperativ (t.
ex. gå, se, bry, titta, kalla) eller både infinitiv och
imperfekt (t. ex. titta, kalla).
Här föreligger alltså verkligen en språklig
»värdeförskjutning», såsom företeelsen blifvit kallad af den
danske språkforskare, hvilken har förtjänsten af att
hafva fullständigast undersökt och förklarat
hithörande uttryck.[2]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
