Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillfälligare (historiska) olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. B. Skriftspråket har ändrat eller öfvergifvit gammalt språkbruk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att finna dem i dikter af BELLMAN, fru LENNGREN
och A. G. SILFVERSTOLPE. Af nutida tryck är det
nästan blott komisk poesi eller slagdängor af lägsta
rang, som någon gång uppvisa sådana former. Och
dessa pronomina hafva genom skriftspråkets
inflytande på det bildade talspråket så mycket sjunkit i
socialt anseende, att de äfven i tal betraktas som slarfviga
och af många undvikas. Men det är verkligen till
förlust för vårt språk, att dessa korta och bekväma
former äro på väg att försvinna. Särskildt för våra
skalder skulle de vara alldeles ovärderliga, ty deras
synonymer honom och henne äro ju oviga genom
sin längd och hafva säkerligen tvungit mången
skald att göra våld på meter eller mening.
Hvarför har man då varit nog oförnuftig att
oaflåtligt söka utrota dessa ändamålsenliga former?
Svaret blir väl sannolikt detta: Skriftspråket,
eller åtminstone normalprosan, fördrager ej det
lediga umgängestalets förkortade ordformer, utan
återställer dem helst till den gestalt, de haft, innan de
förkortades.[1] Och man har varit så mån om att i
skrift få igen den gamla, »ordentliga» formen, att
man någon gång skjutit öfver målet, t. ex. när de
bestämda formerna rodnan, lydnan, skepnan (af
substantiven rodna, lydna, skepna) i skrift – och
sedermera äfven i tal – förvandlades till rodnaden,
lydnaden, skepnaden, emedan man trodde, att orden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
