- Project Runeberg -  Om svenskan som skriftspråk /
282

(1897) [MARC] Author: Gustaf Cederschiöld - Tema: Language
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillfälligare (historiska) olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. B. Skriftspråket har ändrat eller öfvergifvit gammalt språkbruk

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skriftspråket ofta utvalt den ena formen och ratat den
andra; så t. ex. gillar skriftspråket numera endast
formen ensam, men försmår ensammen, som ännu
brukas i tal. Och medan det lediga talspråket
företrädesvis eller uteslutande använder formerna opp,
ner,
(någon-, ingen-) -stans eller -stäns och säja, gillar
skriftspråket (eller åtminstone normalprosan) numera
endast de i umgängesspråket knappast brukliga upp,
ned, -städes
och säga.

I dessa och flera dylika fall torde det vara
ganska svårt att finna grunderna för skriftspråkets val.
Men det finnes många andra olikheter mellan tal
och skrift, som tydligen framkallats af skriftspråkets
stränga formalism, dess minutiösa kraf på logisk
motsvarighet.

I vårt nuvarande tal plägar ett kollektivt
substantiv i fortsatt framställning åtföljas af plural, t.
ex. »Vill herrskapet vara så snälla å’ ... »; och när
man sagt något om sällskapet, folket o. d., kan man
fortsätta: »di va’ oroliga», »di blef skrämda» o. s. v.
Detta är en både i de nordiska språken och i andra
språk af ålder använd, helt naturlig konstruktion
efter den inre betydelsen. Men för skriftspråket
gäller den yttre formen mera.

Om sådant, som just sker eller är för handen,
säger man t. ex. »De’ va’ en sak, ja’ ville tala me’
dej om», »De’ va’ roli(g)t», »De’ va’ en huggare
att springa!» o. s. v. Med bruket af imperfekt torde
man härvid angifva, att man nyss tänkte eller
tyckte så, som man nu säger. Men för att ett

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:26:23 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/omskrift/0290.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free