Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillfälligare (historiska) olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. B. Skriftspråket har ändrat eller öfvergifvit gammalt språkbruk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bref skulle få gälla som ordentligt, blefve man nog
tvungen att skrifva: »Det är en sak, om hvilken
jag önskar tala med dig», o. s. v.
När normalprosan undviker talspråksuttrycken
»Ja’ har varit hos biskopens», »Ska’ du gå till
Bergströms?» o. d., för att i stället använda fullständigare
beteckningar af familjen i fråga, – så är väl äfven
denna korrigering framkallad af samma sträfvande
efter exakthet.
Och vidare kan det vara af intresse att lägga
märke till, huru det vårdade skriftspråket utdömt
bruket af bestämd form i (kortare) tillnamn, t. ex.
Eken, Hjelmen, Bååthen, förmodligen emedan det
förefallit som en oregelbundenhet. Fordom kunde
man äfven i högtidlig framställning skrifva och säga
t. ex. Sturen, Dacken; att de numera ej tålas i mera
städadt tal, torde väl bero på skriftspråkets
inflytande.
En ganska omfattande skiljaktighet mellan
umgängesspråket och normalprosan består däri, att det
förra mycket oftare än det senare börjar sina
meningar med s. k. »formellt subjekt», ordet det; t. ex.:
»De’ ligger fyra fartyg i hamnen», »De’ kom hit
en person, som ville tala me’ dej», o. s. v. I
muntlig framställning är denna konstruktion naturlig
och ändamålsenlig. Det ord, som skall särskildt
framhållas, bör nämligen ej komma allra först, om
det skall kunna lätt och säkert uppfattas, utan det
måste i någon mån förberedas och understödjas af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
