Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillfälligare (historiska) olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. B. Skriftspråket har ändrat eller öfvergifvit gammalt språkbruk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sammanhanget.[1] För skriftlig framställning gäller
denna hänsyn i mycket ringare mån, och
normalprosan kan därför anses hafva ett visst berättigande
att – såsom den också ofta gör – öfvergifva
konstruktionen med »skenbart subjekt». Erfarne
stilister torde dock hafva märkt fördelen af att
efterlikna talspråkets konstruktionssätt i detta afseende
(som i flera andra); ty genom afvikelse från denna
psykologiskt riktiga uttrycksform blir skriftspråket
lätt något stelt och konstladt.
Men vid vårt skriftspråks – och särskildt vår
normalprosas – utveckling hafva de skrifvande
alltför litet aktat på, hvad som föll sig naturligast
och ledigast i talspråket, och hvad som alltså
företrädesvis kunde anses tillhöra det lefvande
språkets väsen. Man påträffar därför stundom i
skriftspråket ett skematiskt mekaniserande, som ingalunda
har rotfäste i det lefvande språkets natur, och
hvilket mer, än nödvändigt vore, ökat olikheten mellan
det språk, vi tala, och det, vi tvingas att skrifva.
Ett par märkliga exempel på detta förhållande
lämnar verbets behandling i skriftspråket.
Vi veta, att våra grammatikor angående
passivum lära, att »passivum utmärker, att subjektet
mottager en verksamhet», och att »af verbens
aktiva former bildas motsvarande former i passivum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
