- Project Runeberg -  Om svenskan som skriftspråk /
289

(1897) [MARC] Author: Gustaf Cederschiöld - Tema: Language
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillfälligare (historiska) olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. B. Skriftspråket har ändrat eller öfvergifvit gammalt språkbruk

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

perfektets particip, när det brukas för att (såsom s. k.
supin) tillsammans med verbet hafva bilda perfekt
eller pluskvamperfekt, skall (om möjligt) få annan
form
, än det har i sina öfriga användningar.

Regeln var visserligen icke helt och hållet
gripen ur luften, enär (såsom särskildt KOCK
framhållit) folkmålet både i Stockholm och i några
landsorter låter neutret af perfektets particip i de
»starka» verben ändas på -it (eller -i’), medan
maskulin- och femininformerna vanligen ändas på -en. Då
nu bildade personer från dessa trakter velat skrifva
korrekt, hafva de till likhet med formen på -en
skrifvit -et; och om de gjorde detta minst ofta i
fråga om supin-användningen, så var det därför, att
i denna sambandet med formen på -en var minst
märkbar.

Men detta var och är ett mycket svagt stöd.
Största delen af vårt folk har icke gjort och gör
ännu icke någon skillnad i uttalet mellan de starka
verbens »supin» och participets neutrum i annan
användning.[1]) Öfver hufvud taget torde det vara
ytterst sällsynt, att en person, som talar utan att
egna särskild uppmärksamhet åt sina uttryckssätt,
gör denna åtskillnad. Och gör han den, så är det
ett ganska otacksamt besvär: hans åhörare lära nog


[1]
Skillnaden mellan ståndet och stått, gånget och gått,
fånget
och fått är isolerad och föga vägande, helst som de
gamla participformerna äro stadda i utdöende inom talspråket
och, när de brukas, snarast uppfattas som adjektiv.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:26:23 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/omskrift/0297.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free