Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillfälligare (historiska) olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. C. Skriftspråket har i större omfång efterbildat utländskt skriftspråk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Från ett annat område af syntaxen kunna vi
anteckna, att skriftspråksuttrycken »Den vise
fruktar ej döden», »Den slösaktige skadar både sig själf
och andra», o. d., hvilka ju tydligen äro invandrare
i svenskan, icke vunnit insteg i vårt samtalsspråk,
hvilket i stället begagnar sig af förbindelserna: »Den,
som ä’ vis (el.: slösaktig)», »En vis (el.: slösaktig)
människa (kar’ o. s. v.)» eller möjligen: »Di visa
(el.: slösaktiga)».
I sin afhandling om genus i svenskan har E.
H. TEGNÉR påvisat, att »öfver hufvud den
possessiva genitiven af ord, som utmärka liflösa ting, har
en ytterst ringa användning i talspråket». Vi säga
i enkelt, otvunget samtalsspråk: »Foten på glaset»,
»Blommorna i trägården», »Den nordligaste
sock(n)en i Norrland», knappast någonsin: »Glasets fot»,
»Trägårdens blommor», »Norrlands nordligaste
socken». Då nu vårt skriftspråk gifver företrädet
åt genitiven, torde detta bero på utländska förebilder.
– För öfrigt synas talets och skriftens olika vägar
i genitivens bruk sträcka sig något längre än till
ord, som beteckna liflösa ting. Man jämföre t. ex.:
»Viktor ä’ Adolfs (eller: min) kusin», med: »Viktor
ä’ kusin te’ Adolf (eller: te’ mej)»; »Han afhögg
hans hufvud», med: »Han högg åf hufvet på honom»;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
