Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om skriftspråkets arter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men när skalden berättat, hur den förklädde
hjälten med ena handen grep en af hofmännen och
vände honom upp och ned, fortsätter han:
då tystnade de andre, vi hade gjort så med!
»Vi,» d. v. s. »du och jag, käre läsare».
Men författaren kan också tilltala en af sin
berättelses personer, när hans intresse för denna
person är synnerligen lifligt. Så tilltalar skalden Fritjof
i skildringen af stormen:
Nu Solundar-ö
står ur våg, som går hvit,
där är stillare sjö,
där är hamn, styr dit!
Och när han berättar om konung Rings jakt,
utbrister han:
Se där kommer jaktens drottning! Arme Fritjof, se ej dit!
Se ej på de ögons himmel, se ej på de lockars gull!
Akta dig, det lif är smidigt! Akta dig, den barm är full!
Blicka ej på ros och lilja, skiftande på hennes kind!
Hör ej på den kära stämman, susande som vårens vind!
Dessa exempel på en enda retorisk figur,
»apostroferingen», från ett enda poem, kunna gifva
någon föreställning om, huru viktig den roll är, de
retoriska figurerna spela i poesien. Att de icke
heller i högprosa äro sällsynta, därom kan man lätt
öfvertyga sig.
Och man skall ej föreställa sig, att författaren
plägar medvetet välja dessa »figurer» för att få en
lifligare, mera anslående form, och att han alltså
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
