Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om skriftspråkets arter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pläga undvika ett missljudande; det faller t. ex.
icke gärna någon in att kalla sig Landlund,
Strindstrand eller Sjösköld (namnet Grangren har dock
förekommit).
Ett annat exempel på det svenska örats
granntyckthet är, att vårt språk ej tillåter komparation
af adjektiv med afledningsändelserna -isk, -ad eller
-ande; den som råkar säga karaktäristiskast (eller -are),
utsätter sig för att blifva beledd, och den lifvadaste
säges blott någon gång på skämt. Tyskarna
däremot komparera utan betänklighet adjektiv på -isch
och -end.
Men i hastigt, oförberedt talande inflyta
naturligtvis ofta stötande vokal- eller konsonantmöten
eller ock oafsiktligt återkommande af samma
stafvelse eller ord alltför tätt, eller t. o. m. ofrivilliga
rim. Allt sådant gör ett mindre behagligt intryck
och väcker stundom löje. Men det ursäktas lätt i
det oförberedda talet.
I normalprosa, synnerligast om den blir
föremål för snabbläsning, lägger man icke mycket märke
till missljudande sammanställningar. Meningen:
»Skytten sökte upp en fläck, beväxt med frostbitna
aspar, ett stycke från kusten» [1] skulle troligen icke
verka stötande i normalprosa, men väl i högprosa,
äfven om man läste tyst; och i vers vore ett sådant
hopande af hårda, klanglösa eller klangsvaga ljud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
