Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
V^id de flesta allmänt brukliga ord kan man urskilja flera
skilda, om ock vanligen med hvarandra sammanhängande
betydelser. Så är äfven fallet med ordet språk. Talar
man nemligen om spraka, såsom då man prisar »språkets
gåfva», eller då man säger, att blott menniskan har språk,
o. s. v.; så är det tydligt, att man med sprak menar en
förmåga, en viss bestämning hos ett verkligt väsende, eller,
då detta väsende är menniskan, en meusklig förmögenhet.
Talar man äter om ett språk, om svenska, franska,
grekiska språken o. s. v., så menar man dermed tydligen något
annat, nemligen en samling af for vissa menniskor
betydelsefulla, för andra obegripliga ljud. Att dessa båda
betydelser verkligen äro skilda, är obestridligt, då ej ens
huf-vudorden (genus proximum) i de satser, genom hvilka deras
innehåll begränsas, äro desamma. Men att de dock icke äro
för hvarandra främmande, är lika onekligt. Den förmåga,
som betecknas genom språkei, är nemligen just en förmäga
af sådana ljud, af hvilka hvarje särskildt språk är en
samling. Och hvarje särskildt sprak är icke en samling af
likgiltiga ljud, utan blott af sadana ljud, som för med
språk-förmäga utrustade väsenden hafva någon betydelse. Frågan
är nu närmast: Hvilken af dessa tvenne hufvudbetydelser är
den ursprungliga? Från hvilkendera har man att utgå, då
man vill finna språkets egentliga väsende, d. v. s. det
väsende, ur hvilket båda kunna få sin yttersta förklaring?
Man synes icke kunna antaga språks (talförmågan)
såsom det ursprungliga, ur hvilket först språken (de särskilda
ordsamliugarne) skulle få sin förklaring, då det är ett gifvet
faktum, att det förra alltid är bundet vid någon af de
senare. Endast så länge menniskan begagnar de i ett visst
språk gifna orden, talar hon; yttrar hon åter ljud, hvilka
icke tillhöra något särskildt språk, så säges hon icke tala,
d. v. s. bruka språkets gåfva. Språkförmågan synes sålunda
icke skapa språken, utan tvärtom vara i ständigt beroende
af det af dem, som hon för tillfället begagnar. Men å
andra sidan synes man icke kunna förklara den ljudsamling,
1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
