Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
absolut lika uppfattningssätt —, men då blir språkens
fier-het oförklarlig (en anmärkning, som redan Sextus
Empiri-cus gjorde mot stoikerne); eller ock är bon det icke, men
då blir språkens uppkomst med eller utan onomatopoii ett
slumpens verk, d. v. s. oförklarlig. Man kan nemligen
ono-matopoetiskt dock aldrig uttrycka mer än en sida hos det
benämnda, och är då det benämnda föremålet icke
väsentligen ett ljudande, så har onomatopoiien ej förklarat
mycket, så länge hon ej kan uppvisa nödvändigheten för alla,
som komma att tala samma språk, att göra samma, dock
alltid mer eller mindre tillfälliga jemförelse mellan samma
sida af sin uppfattning af föremålet och vissa af de ljud,
de kunna begagna. Dessa anmärkningar äro tillräckliga att
vederlägga onomatopoiien såsom en språkens ursprung
ensam förklarande lära. Och detta gäller ej mera stoikernes
än de försök, som ända till våra dagar blifvit gjorda att,
i mer eller mindre förändrad form, upptaga den gamla
läran (de Brosses, Hallenberg, Wtillner m. fl. Annu 1858
Hornay: d — erstes wirkend Y/erden des Subjectes; t —
das energisch werdende Subject; n — das das zveite
Sub-ject anerkennende Subject; r — das in Gewissheit seines
Selbst sich energisch setzende Subject; m. m. dyl.). Att
ljudhärmning spelat en rol vid språkens uppkomst, är
der-med icke förnekadt. Men hufvudrolen har hon icke kunnat
haft. Den menskliga härmningsdriften och
efterbildnings-förmågan hafva icke kunnat skapa något språk. I allmänhet
har man ända intill senaste tider alltför högt uppskattat
det onomatopoetiska elementet i språken. Vår tids mera
klarseende empiriska språkforskning har beröfvat hela
skaror af förment mimetiskt bildade ord deras onomatopoetiska
anor; under det att man tillika funnit, att ord, hvilka
omöjligen kunnat bildas mimetiskt, bevisligen höra till språkens
alra äldsta. Vi kunna således lika litet (med stoikerne)
söka språkens ursprung i menniskans förmåga att i ljud
efterhärma tingen, som vi kunnat (med Epikur) finna det i
hennes förmåga af naturljud eller (med Monboddo) i
hennes färdighet att efterapa djuren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
