Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kande. Var det förra gången vetenskapen, vältaligheten och
det praktiska lifvet, hvilka skördade de omedelbara
frakterna af det nya lif, som den uppväckta antiken gaf, så
var det nu den sköna konsten. Winckelmann lärde sin tid
att studera antiken äfven annorstädes än i filologernes
texter, och Lessing visade, att man kunde afvinna sjelfva dessa
texter insigter, om hvilka polymathismen ej drömt. Huru
förhöllo sig nu dessa nya antikstudier till de gamla? Har
filologien något att göra med statyer och gemmer? Får
filologien såsom sådan hafva andra tankar om LaokooO än
dem, som behöfvas för att förstå det ställe i Aeneiden, som
omtalar honom, eller det hos Plinius, som beskrifver den
bekanta gruppen? Ligger det inom filologien att jemföra
Sofokles med Shakspeare o. s. v.? Vore filologiens högsta
mål blott textkritik, så måste på dessa frågor svaras nej.
Nu kunde dock dessa af texter obundna antikstudier ej
be-drifvas utan stora filologiska kunskaper, och för filologien
kunde det icke annat än vara en vinst att få tillräkna sig
äran af denna nya insigt i antiken. Men då måste ock
filologien bestämmas annorlunda än förut. Så skedde genom
Ileyne och hans skola: filologien blef nu esthetisk
humani-etik. Det var omöjligt att längre, såsom vid Medeltidens
6lut, förklara antiken vara det högsta mönstret för den
menskliga bildningen i alla hennes grenar. Hon hade
fostrat en dotter, den nyeuropeiska bildningen, hvilken nu,
efter trenne århundraden, i många afseenden växt modern
öfver hufvudet. Men i ett stod den unga ännu efter den
gamla, men dock evigt unga — i sinlig skönhet. Må
derföre de öfriga vetenskaperne hemta hvarje sin del af
filologien, sådan hon uppfattades af polymathismen; ett tillhör
ingen af dem, nemligen formen, den sköna formen. Denna
återstår sålunda som filologiens föremål. Denna uppsöker
hon, studerar hon, hvar helst inom antiken det sköna kan
framträda, vare sig i Homeri poesi eller Platos prosa, i
Parthenons metoper eller Pyrgoteles’ gemmer. Sa ungefär
Ileyne. — Men samma snillen, af hvilkas nya antikstudier
filologien hoppades vinna nytt lif, hade också gifvit lif åt
en ny vetenskap, esthetiken och konsthistorien. Ilade nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
