Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
137
varande. Lycksmyren är fortfarande en stor, glest skog-
bevuxen, sumpig slätt, med enformig flora och myggfauna.
Här och där vid horisonten synas ofta vissa, liksom af tätare
skog bevuxna ställen, som locka vandraren med hoppet om en
mindre besvärlig väg; men då han framkommit dit, upplöser
sig skogen i samma enformiga slätt, och ett nytt narrspel
visar sig på ett annat ställe vid horisonten.
Många andra faror och äfventyr skildrar Linné från
denna tid, då han måste »lefva som en lapp med lapparne»
samt »på deras nåd och onåd, utan att kunna tala med
dem, begära mat eller vägvisning, i villa skogar, bland vildt
folk, lefva som de utan bröd, dricka och salt, endast af
färsk fisk».
Under den första månaden af resan blefvo hans veten-
skapliga skördar jämförelsevis ringa, ty våren var ännu föga
framskriden. I Umeå afrådde man honom att så tidigt be-
gifva sig till Lappmarken; men han påskyndade likväl sin
resa för att så fort som möjligt nå det okända land, som
så lockande hägrade för hans lifliga sinne. Då han båtledes
färdades uppför Ume älf, var marken ännu delvis snöbetäckt,
hvarför han stannade och gjorde sina undersökningar och
anteckningar endast på de ställen, där forsar lade hinder i
vägen för båtfarten. Med begärlighet hvilade han då, hvar-
helst en grön fläck tittade fram, så vida icke hans följesla-
gare — vanligtvis en lapp, som bar båten — brådskade
för mycket. Han skildrar passerandet af Tuggens vattenfall
i Ume älf sålunda.
»Min följeslagare lämnade allt mitt tillbehör åt min
egen vård, och därpå tog han sin ränsel på ryggen, vände
båten uppåt och lade de båda årorna långs efter båten och
tvärs öfver sätena. Årorna hvilade då på hans armar, medan
han bar båten öfver hufvudet, och sålunda skumpade han i
väg öfver berg och dalar, så att hin onde själf ej kunde
följa honom.»
När Linné på nedresan passerade förbi detta ställe,
hände honom den olyckan, att hans båt kantrade och han
blef sittande på en klippa i forsen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
