Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206
stjärnfall skulle han se sina söner, den ene efter den andre,
lysa och försvinna! Ingenting smärtade mig dock så djupt,
som att jag var skyldig och att mina skulder skulle blifva
obetalda. Icke nog, att jag ingenting godt hunnit uträtta i —
världen, jag skulle ännu därtill hafva gjort ondt, och män- 5
niskor skulle genom mig blifva lidande! Icke nog, att mitt
namn blef utan ära, det skulle ännu därtill. stämplas med”
vanära! Och min Karolina, hon skulle icke ens få gråta i
fred. Fjärran från dem, i hvilkas sköte hon kunde utgjuta
sina tårar, skulle hon besökas af fordrande ovänner i stället
för af tröstande vänner — huru ofta gör icke världens små
omständigheter vänner till ovänner! Men när jag ändtligen
återkom till mig själf och mitt eget öde, kände jag väl en
viss fasa för det förestående ögonblicket. Väl såg jag icke
med Stefanus himlen öppen och Jesus sittande på Faderns
högra hand, men jag gick dock med bättre mod den till- =
kommande världen till mötes, än jag skildes från den när-
varande. Allt mera och mera kände jag, huru kylan be- —
mäktigade sig mina lemmar. Efter nu intet hopp var att
återkomma till lifvet, började jag tänka efter, huru jag som
snarast måtte afgöra dödsprocessen. Det syntes mig rysligt
att ligga i vaken och kämpa, ända till dess mina lemmar
så stelnat, att jag ej längre kunde hålla mig uppe, eller till
dess säcken, som jag bar på ryggen, blefve full med vatten
och droge mig åt bottnen. Det rann mig i sinnet, att jag
ju kunde krypa under isen för att göra, slut på saken i en
hast. Men Försynen, som bestämt mig ännu några flere
lefnadsdagar, hindrade denna tanke att gå i verkställighet.
Hoppet om lifvet upprann åter plötsligt i min själ. »Ehuruw
jag icke på detta ställe kan slippa upp», tänkte jag, »är det
kanske bättre på ett annat.» Jag började då att simma
långs efter isbrädden väster ut, under innerlig bön till Fräl-
saren, att han måtte utsträcka sin mäktiga arm och rycka
mig ur dödens svalg. Nu först kunde jag rätt erfara, huru
trösteligt . det är att hafva Gud 1 människonatur för sig
uppenbarad. :
Snart blefvo ock mina böner hörda. Jag kom i en bukt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
