Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
205
annat sätt, än att tillika afkläda pälsen, huru var det då
möjligt i sjön! Pälsen åter var liksom fastklibbad vid klä-
derna; jag hade en verklig Nessus-klädsel på mig. Nu först
intogs jag af förskräckelse, ty jag hade döden för ögonen. -
Ur stånd att hjälpa mig själf, hyste jag ännu ett svagt hopp
om räddning genom andra, och jag började ropa, 1 tanke, att
jag möjligen kunde höras till nybygget. Men sedan jag
ropat några gånger utan att få svar och utan att ens hun-
darna läto höra sig, hvilka vanligen äro de första att gifva
till känna, då någon höres, upphörde jag därmed.
»Så skulle då min bana sluta här!» tänkte jag. Här
skulle de många, till en del vidtomfamnande planer, som jag
hvälft i mitt sinne och som äfven nu, 1 stjärnornas tindrande
sken, hade sysselsatt min själ, som ofödda foster, dem ingen
kände och ingen kunde göra sig minsta begrepp om, med
mig nedstiga i det tysta djupet! I ett annat ögonblick
åter föreföll det mig otroligt, att jag nu skulle dö. Jag
hade ju icke sett något förebådande tecken. De tankar, jag
hade hyst, voro icke mitt eget foster; hade de. genom För-
synens skickelse uppstått, kunde det ju icke vara Försynens
skickelse, att de så skulle slockna. Men då ihågkom jag
åter den’ mänskliga egenkärleken och frågade, hvad jag
väl vore, efter jag kunde tro mitt lif vara så viktigt. Jag
kom ihåg Neros bekanta yttrande: »Hvilken konstnär går
icke med mig förlorad!» >»Så är det icke med dig», tänkte
jag; »du tror dig vara något, men är platt intet. Här har
döden fattat dig med sin järnarm, och du undkommer ho-
nom icke.»
När jag nu tänkte på de mina, ville hjärtat brista.
»Min olyckliga hustru», tänkte jag, »när nu främmande per-
soner komma och bära in min stelnade kropp, huru skall
hon härda ut?» — Att jag kunde blifva kvarliggande på sjö-
bottnen, kom jag ej att tänka på. — Därtill var det, som jag
förde henne hit till öknen. Heloisa, mitt lilla arma barn,
du skulle då icke ens kunna säga, att du sett din fader!
Du skulle icke hafva det ringaste minne af hans innerliga
kärlek! Och min gamle fader — såsom luftsken, såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
