Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stensnäs och Ukna socken, norra Tjusts härad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Södertörn, där familjen stannade till in på 1840-talet.
En varmt religiös anda rådde inom densamma. Genom
många och långa resor samt skiftande öden hade
Stac-kelbergska makarne lärt känna världen och dess
obeständighet och ville därföre, medelst en allvarlig
uppfostran i sann gudsfruktan, gifva sina barn den bästa
arfvedelen.
Deras yngste son var af ett lifligt lynne. År 1842
blef han underlöjtnant vid Södermanlands regemente, och
vid en utmarsch af detta regemente deltog han i
afsjun-gandet af några alltför uppsluppna visor. Han hörde
då en kamrat yttra sin förundran öfver att Stackelberg,
som läste Bibeln och som morgon och afton, sina
föräldrars önskan likmätigt, knäböjde i bön till Gud, kunde
vara med om dylikt. Strax slog honom samvetet och
han kände ett stygn i sitt hjärta samt började mera
allvarligt söka Gud.
Redan tidigt hade han hos sin kusin Honorine
Adel-swärd funnit en rik själssympati, hvilken utvecklade
sig till en allt allvarligare känsla. Honorines mäktige
fader ville dock ej veta af något giftermål mellan de
unga, emedan Adolphe saknade förmögenhet.
Emellertid blef Honorine illa sjuk och det såg ut som
om hon ej skulle lyckas att återvinna sina krafter. Den
sorgsne fadern rådgjorde därom med läkaren, som
påstod att endast “en stor glädje“ kunde rädda baronens
numera enda dotter.
Den stora glädjen hette Adolphe. Baronen gaf nu
sitt efterlängtade bifall och möjliggjorde de ungas
förening. Hans älsldingsdotter, lilla “Rinken“, fick lof att
vara lycklig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
