Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Våra “nutida bekvämligheter“, de s. k. “tidsenliga“,
skulle man skrattat åt denna tid. På Nygård stodo
för-studörrarne öppna dag som natt, sommar som vinter,
och husets îem små döttrar sprungo vintertiden
barhal-sade och bararmade genom gårdens snödrifvor mellan
stora huset och flyglarne, där köket fanns i den ena och
gästrummen i den andra. De hade “byxholkar“, som
knötos ofvaniör knäna, och när dessa blefvo styfva af
snö och is, knöto de upp dem och ställde dem i rad
att mjukna framför brasan.
När Adélaïdes gamla barnpiga låg döende i
Pärlebo-torpet på vägen till Lofta kyrka, gick flickan dit och
kom inte hem förrän hon gråtande bars från den döda
vännen.
När hennes pappa gick på jakt, hade han ofta med
sig en sådan där gammal långgäst, som denna tid reste
från gård till gård och så uppehöll en mer eller mindre
angenäm tillvaro. I regel hemkom han med lika tom
mage som jaktväska.
Adélaïde, som var närvarande vid aftåget, sade
skälmaktigt till kavaljeren: “hvad ni skjuter i dag, det
lofvar jag att äta upp rått“. — Baron Sixten tittade
menande på sin flicka, och när sedan kvällen kom med den
sena jaktmiddagen, fann Adélaïde på sin middagstallrik
en väl plockad och rensad, men okokt spart Ett
ögonkast på fadern, och hon förstod att det var allvar. Det
blef att äta och svälja och hålla god min. Men när den
måltiden var slut, var det också slut med Adélaïdes
förflugna ord, ty hon visste nu af egen erfarenhet, att
det “inte flyger några stekta sparfvar i munnen“.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
