Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - å-ljudet - Ordskillnadsprincipen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
då alltid akcent på första stavelsen. Men om ock så ej vore,
måste dock å skrivas, här som i gorå, för att ej locka den
läsande till ett falskt uttal. Ett o i slutet skulle naturligast
uppfattats såsom likbetydande med det vi finna i motto, sago, Otto.
I sammanhang med den nyss behandlade frågan om godt
och gått kunna några anmärkningar om ordskillnadsgrundsatsen
få sin plats här.
Att denna principiellt ej kan frånkännas ett visst
berättigande, har jag redan i början af denna uppsats sökt visa. Häraf
följer emellertid ingalunda, att jag anser dess tillämpande vara
nödigt eller ens lämpligt i alla de fall, där sådant hittills varit
vanligt. Tvärtom är det min åsikt, att i de flästa fall
olikstavningen är fullkomligt gagnlös.
Blott när båda orden i grammatiskt hänseende stå hvarandra
mycket nära, är missuppfattning tänkbar, svårligen om t. ex. det
ena är ett värb, det andra ett nomen eller ett advärb o. d.
Ordens ställning i satsen förebygger i sådana fall alltid hvarje
tvetydighet. Från denna synpunkt är det alldeles onödigt att skilja
t. ex. mellan män och men, däm och dem, jo och Hjo, rykte och
ryckte, kära och tjära, lacks och lax, hjärna och gärna, hvart,
vart och vardt o. s. v.
Men icke ens de grammatiskt likställda orden behöva skiljas,
när de tillhöra långt skilda begreppsområden. Sammanhanget
förbjuder då nästan alltid en förväxling.
Om vi läsa att någon fiskare användt en not för sitt fiske,
uppfatta vi det ej så, som skulle han ha insnärjt sina offer med
en illfundigt affattad diplomatisk skrivelse. Icke häller tänka vi
att han, likt Arion eller Väinämöinen, lockat havets åbor till sig
med musik.
Hundra gånger ha vi hört och sett frasen hoppets ankare,
men dock har säkert vår fantasi aldrig sökt det vare sig i
gymnastiksalen eller i vinkällaren.
Och skalden, som besjunger sin längtan till sin flickas famn,
icke tänker han därvid först på en skomakare och sedan på tre
alnar ved. Hans läsare göra det icke häller, lyckligtvis.
Förväxling blir på sådant sätt ej ofta möjlig. Fall sådana
som gladt och glatt, vidt och hvitt, där de likljudande uttrycken
båda äro egenskapsord, båda af samma genus och båda i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
