Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Undantag från samhörighetslagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stadgar enkel konsonant för dubbel; jfr du kannst men die Kunst,
du gewinnst men der Gewinst. Språkhistoriskt sedt är också
enkelskrivningen i dessa fall det riktiga; i sådana ord som
af-und, (på-)fund har från början ljudförbindelsen un uttalats på ett
mycket flyktigt sätt.
Den undantagsregel, som blivit uppstäld för ifrågavarande
ordgrupp, sträcker sig naturligtvis också till därmed
sammanhörande sekundära former. Alltså släkte, släkting, ansikte, duktig,
spänstig.
En mindre angenäm konsekvens af undantaget är att det
nödgar oss att stava orden bygd och brygd (och möjligen ännu
något annat) olika, allteftersom de äro substantiv eller participier.
Så är väl emellertid redan nu ett ganska vanligt skrivsätt.
Mera kännbar är en annan olägenhet af undantaget: det
tvingar oss till formerna upptäkt (jfr dock nattväkt, som för
känslan sammanhänger med väcka snarare än med vaka), grus-täkt
(= -tägt), mitt (= midt), ritt, skritt, bunt, glättig. Vi skriva
dock redan snitt, stötta, ketting med tt, vid sidan af snida, stöd,
ked och kedja med d, och vi ha alltså redan i vårt våld en
del af det område det gäller. Dock nekar jag ej, att min känsla
så starkt reagerar särskildt mot formerna mitt (jfr mid-ljud och
midt-ljud samt danskarnas Midt), ritt (d. Ridt) och glättig (jfr
glädje), att jag vore frestad att här göra ett undantag från
undantaget.
Former som hardt när, vindt-hund, ändt-lig höra ej hit,
ty t-ljudet är i dem ej en afledningsändelse, utan en rent
fonetisk ombildning af d. Af dessa ortografiskt svåra ord böra enligt
min åsikt blott de fåtaliga stavas med d, som i svenskan ega lätt
igenkända släktingar med d. Således å ena sidan hart när,
skiltvakt, anförvant, valthorn, å andra sidan handtvärk,
landtman, vindthund, ändtlig, fiendtlig. Tidt (och ofta) förenklas af
en och annan till titt, en ändring, som ej är berättigad, så länge
vi ännu ha kvar ordets superlativform i uttrycket som tidast
(förbigånget i de flästa ordböcker, men dock nämndt både af
Weste och Dalin). Danskarna skriva visserligen tit utan d,
ehuru de äljest använda dt efter samma regel som vi. Men när
man finner gradförhöjningen tit — tiere — tiest undrar man ej härpå:
d-ljudet i det danska stamordet har alldeles försvunnit både ur
uttalet och ur språkmedvetandet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
