Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stavelsedelning - Sammanskrivning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
man hunnit så långt, att man ej läser stavelse efter stavelse utan
öfverser ordet i dess helhet innan man uttalar det, upphör också
denna olägenhet att ha någon betydelse.
Det är mig ett nöje att påminna om att Noreen i den mycket
förtjänstfulla Svenska språklära, som han jämte Schwartz utgivit
(1881), och där han ej talar såsom Rättstavningssällskapets
ordförande utan för egen räkning, just erkänner denna vår nuvarande
afstavnings rättmätighet. I yrkandet på dess kvarstående instämma
flera andra »nystavare», t. ex. Freudenthal och Flodström.
Den har också tidigare haft en försvarare i Grimm.
Svårigheten för nybörjaren kan i hans första övningsbok
lättas genom andra medel än användandet av bindestreck;
man kan ju t. ex. skriva sann|er|lig|en. Redan den förträfflige
gamle Moberg — hvars i fråga om rikhaltigt innehåll ännu delvis
oöverträffade Svenska grammatik (1825) jag gärna ville bringa
mera till heders — föreslog på sin tid att hava en olika
stavelsedelning för nybörjarens innanläsningsövningar och för
vanligt bruk.
Ur utrymmes-synpunkten — hvilken här ej bör förbises,
eftersom orddelningen ju egentligen är en utrymmesfråga — blir det
naturligtvis mera praktiskt, att orden få delas någorlunda i midten,
än att delningen sker så nära slutet som genom en Ijudafstavning
vanligen skulle bli fallet i tvåstaviga ord. Det nu brukliga
glöm-ska är, rent utvärtes sedt, en bättre delning än glömsk-a.
De orimliga ordklyvningar, till hvilka man kommer genom
att tillämpa Rättstavningssällskapets bristfälliga bestämning af
begreppet sammansättning — klyfningar sådana som avsj-ed,
bröstj-enges, vark-una, välm-oga, ödmj-uk, ök-end, pål-aga — dessa
ha redan i början af föreliggande uppsats blivit nog omtalade.
Frågan om »sammanskrivning», med andra ord, frågan
huruvida man bör skriva å stad eller åstad, till fyllest eller tillfyllest,
denna fråga skall jag icke här upptaga till behandling — så
mycket mindre, som jag måste tillstå, att jag icke kan i allo
besvara den. Många hithörande fall givas, om hvilka jag ej lyckats
bilda mig någon fast mening.
När jag dock här nämner detta ämne, är det blott för att
inom ännu ett rättstavningsområde framhålla, att en i frihet
uppvuxen skrift ofta kan ha fullgiltig grund för beteckningar, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
