Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
67
12.
Barkassen var i deras nära grannskap,
Bemannad med ett oförväget manskap
Som icke aktade på faran mer
Än vinden på de löf han sliter ner,
Om äfven de till vapen hellre skyndat
Emot ett utländskt blod, än mot befryndadt,
Mot män — de kände det — som brittisk rätt
Förverkat, men ej derför brittisk ätt.
»Sträck vapen!» skreks det — ingen hördes svara,
Gevären blixtrade mot himlen bara.
Ännu ett anrop — samma tystnad — men
För sista gången bjöds pardon igen,
Och echon, studsande från klippan, togo
Farväl af rösterna, som långsamt dogo.
Då gnistrade det till, det sken, det small,
Och röken skymde båten likt en vall,
Och kulor smattrande mot klippan slogo,
Men plattades mot hällen i sitt fall.
Då kom der svar, det svar som kunde lemnas
Af männer, som blott hade qvar — att hämnas.
Den första salvan blef barkassen dyr,
Ty som den kom i håll skrek Christian: »fyr!»
Och innan ordet hunnit att förklinga
Så föllo två. De andra sökte springa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
