Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Moderns strid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62
hennes hjerta och påskyndade hennes steg. Hon undrade
vid sig sjelf öfver den styrka, sona tycktes kommen öfver
henne, ty hon bar gossen så lätt, som om han varit en
fjäder, och hvarje rörelse af fruktan syntes öka den
öfver-naturliga kraft, som dref henne framåt, under det från
hennes blodlösa läppar frambröto ständigt upprepade böuerop
till vännen i himlen: »Herre, hjelp, Herre, rädda mig!»
Om det vore din Harry, du moder, eller din Willie, som
man i morgon bittida ville rycka från ditt hjerta och lemna,
till en obarmhertig slafhandlare; — om du sjelf sett
mannen och sjelf fått höra, att köpehandlingarne vore
under-skrifna och utvexlade, och att du ej hade mer tid på dig
än från klockan tolf på natten till morgonen derpå för att
fly, — hur fort, tror du, skulle du kunna gå? Hur många
mil skulle du kunna under dessa få timmar komma framåt,
med din älskling i famnen, det lilla sömntyngda hufvudet
på din skuldra och de små mjuka armarne förtroeudefullt
omslutande din hals?
Ty baruet hade somnat. Att börja med hölls han
vaken af nyfikenhet och skrämsel, men hans moder
nedtystade så brådskande hvarje halfdragen ande, hvarje ord
från hans läppar och tillsade honom så visst, att bara han,
hölle sig stilla, så skulle hon rädda honom, att han lugnade
sig i hennes famn och endast frågade, då han kände sig
nära att somna:
»Mamma, måste jag hålla mig vaken?»
»Nej, älskling; sof gerna, om du vill!»
»Men, mamma, om jag somnar, låter du honom väl ej
taga mig?»
»Nej, så visst Gud vill hjelpa mig!» svarade modern,
bleknande’ ännu mera, under det deremot hennes stora mörka
ögon fingo en starkare glans.
»Ar det säkert, mamma?»
»Ja, alldeles säkert!» svarade hon i en ton, som kom
henne sjelf att studsa, ty orden tycktes henne komma från
en röst inom henne, som ej var hennes egen; och gossen
lät sitt trötta hufvud sjunka ned på hennes axel och föll
strax i sömn. Huru tycktes ej vidrörandet af dessa mjuka
armar och den lugna, varma andedrägten, hon kände på
sin hals, gifva ökad spänstighet och kraft åt hennes
rörelser! Hon kände som om en elektrisk ström af styrka
tillfördes henne från hvarje beröring och rörelse af detta
sofvande barn, som tryggade sig till henne. Det är härligt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
