Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Upptäckten - 7. Moderns strid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
61
»Jag tänker, att hade jag ej hjelpt din hiakttagelse i
morse, så hade du ej sett din väg så lätt», sade Andy.
»Andy», sade Sam, »du är ett barn, som kan bli
något af, de’ ä’ ingen fråga om den saken. Jag sätter värde
på dig, Andy, och skäms ej att få idéer från dig. Vi böra
ej sätta oss öfver någon, ty de slugaste bland oss kunna
ta fel ibland. Och nu, Andy, låt oss gå upp till huset. Ja’
ger mig katten på att missis har nå’n riktig godbit åt oss
den här gången.»
SJUNDE KAPITLET.
Moderns strid.
Man kan omöjligt tänka sig en mensklig varelse mer
öfvergifven och hopplös än Eliza, då hon styrde sina steg
från Oukel Toms stuga. Hennes mans lidanden, de faror,
hon gick till mötes, och den fara, som hotade hennes barn,
— allt blandade sig i hennes tankar med en obestämd,
tryckande förnimmelse af det vågade i hennes företag att
öfvergifva det enda hem, hon egt, och undandraga sig att
vidare beskyddas af den vän, som hon alltid älskat och
vördat. Dertill kom skilsmessan från allt, som hittills varit
henne kärt —, från detta hem, der hon växt upp, från dessa
träd, under hvilka hon lekt som barn, från dessa lundar,
der hon under lyckligare dagar vandrat så mången afton
vid sin unge mans sida; — allt, som nu låg framför henne
i den kalla, stjernklara natten, tycktes tala förebrående till
henne och fråga, hvart hon kunde vilja taga vägen, då hon
nu öfvergaf ett hem sådant som det hon haft.
Men starkare än allt detta var hennes moderskärlek,
som nu uppjagats, så att den stod på vansinnets gräns, vid
den fruktansvärda fara, som hotade hennes gosse. Denne
var stark nog att kunna gå vid hennes sida, och under
vanliga förhållanden skulle hon hafva ledt honom vid
handen; men nu öfverfölls hon af rysningar vid blotta tanken
på att släppa honom ur sina armar, och hon tryckte honom
till sin barm med krampaktig häftighet, under det hon
ilade framåt.
Den frusna marken knarrade under hennes fötter, och
hon bäfvade vid ljudet; hvarje skälfvande blad och hvarje
skymtande skugga på hennes väg dref blodet tillbaka till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
