Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Hvari läsaren finner, att en senator ej är mer än en menniska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108
måhända någon resande från östern, som vant sig att då
han hör ordet jernväg alltid tänka sig en snabb resa eller
en jemn och slät väg.
Vet då, menlöse vän från östern, att i vesterns
natt-höljda trakter, hvarest vägsmörjan är nästan bottenlös, —
der byggas vägarne med grofva runda träkubbar, lagda på
tvären bredvid hvarandra, hvarefter de i sitt råa urtillstånd
täckas med jord, grästorf eller hvad helst annat som finnes att
tillgå. Sedan kallas detta en väg af den förtjuste
infödingen, som genast börjar färdas fram derpå. Under tidens
lopp sköljer regnet bort all den nämnda jorden och torfven;
träkubbarne rubbas ur sitt läge och ligga snart i pittoresk
oreda här och der eller öfver hvarandra, hvarjemte emellan
dem uppstå åtskilliga fördjupningar, fyllda med svart gyttja.
Det var på en sådan väg vår senator nu stretade
framåt, derunder anställande moraliska betraktelser med
ungefär så mycket sammanhang, som man under dylika
omständigheter kan vänta, då åkdonets framfärd vanligen
företedde följande ordning: puff, puff, smask, och så ned i
dyn, hvarvid senatorn, qvinnan och barnet så plötsligt
kastades från sina platser, att de om hvarandra och utan
afseende på det passande tumlade mot vagnsfönstret på den
sida, åt hvilken vagnen för tillfället lutade. Vagnen sitter
fast och Cudjoe höres från kuskbocken ljudligen mana på
hästarne. Efter åtskilliga fruktlösa ryckningar och
slitningar, och just då senatorn håller på att alldeles tappa
tålamodet, kommer vagnen med ett starkt knakande plötsligt
upp, men i detsamma sjunka båda framhjulen ned i en
ny afgrund, och senatorn, qvinnan och barnet tumla alla
om hvarandra mot framsitsen; senatorns hatt är mot allt
skick och anständighet nedtryckt öfver hans ögon och näsa,
och ban tycker sig nära att qväfvas; barnet gråter, och
Cudjoe utdelar från kuskbocken lifliga påminnelser åt hästarne,
som streta och draga allt hvad de förmå, under de
upprepade piskslängarne. Vagnen kommer upp under ett nytt
knakande, och nu är det bakhjulens tur att dyka ned —
senatorn, qvinnan, barnet slängas öfver på baksitsen,
hvarvid senatorns armbågar träffa Elisas hufva och hennes fötter
pressas in i hans hatt, som fallit af vid stöten. Efter några
ögonblick är man uppe ur hålet, och hästarne stanna
flåsande; senatorn finner sin hatt, qvinnan sätter sin hufva
till rätta och tystar på barnet, och så söker man stålsätta
sig mot hvad som komma skall.
En stund fortgår nu färden under ständiga puffar och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>