Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11. Ett lefvande bohagsting uttalar otillbörliga åsigter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
män, som vilja ha fri utsigt öfver verlden; under det
åtskilliga sorglösa sällar ej gåfvo någon akt på huru de buro
hatten, utan läto honom efter behag vicka åt alla håll. Att
studera dessa olika hattar skulle verkligen varit en tacksam
uppgift för en Shakspere.
Åtskilliga negrer, klädda i mycket vida och lediga
benkläder, men ej just rikligt försedda i fråga om skjortor, foro
omkring hit och dit, utan att med sin beställsamhet
egentligen uträtta något annat än att de lade i dagen sin goda
vilja i alla afseenden att vända upp och ned på allt
möjligt, som låg i deras väg, allt för att göra mas’r och hans
gäster till nöjes. Lägg slutligen till allt detta en muntert
sprakande brasa i en stor öppen spis, ingångsdörren och
alla fönster vidöppna och kallikogardinerna fladdrande och
slående fram och åter för det starka luftdraget, som
medförde en ständig ström af rå luft in i rummet, — och
läsaren har en allmän föreställning om trefnaden och behagen
i ett Kentuckyvärdshus.
Våra dagars Kentuckyer är ett talande bevis för
riktigheten af läran om nedärfda instinkter och
karaktersegen-domligheter. Deras fäder voro väldiga jägare, lefde i
skogarne och sofvo under bar himmel med stjernorna till
nattlampor; deras ättling intill denna dag tyckes betrakta
boningshuset som en lägerplats; han har ständigt sin hatt på sig,
slår sig ner hvar ban kan och lägger upp fötterna efter
som det faller sig: på närmaste stolsrygg eller på
spisel-hällen, alldeles som hans förfäder kastade sig ned på
mossbädden och lade sina fötter upp på stubbar eller kullfallna
träd; han har alla fönster och dörrar öppna, vinter och
sommar, för att få luft nog för sina stora lungor; han
kallar med obesvärad förtrolighet hvem han träffar för
»främling» och är alltigenom den mest frispråkiga, godmodiga
och muntra varelse man kan få se.
Det var i ett sådant obesväradt sällskap vår resande’
nu inträdde. Han var en kortväxt och fetlagd äldre man,
med vårdad drägt och ett rundt godmodigt ansigte; hans
uppträdande gaf intryck af något fjeskigt och besynnerligt.
Han tycktes mycket rädd om sin nattsäck och paraply, bar
sjelf in dem och afvärjde envist alla uppassarnes försök att
få hjelpa honom med hans resgods. Han såg sig om i
gäststugan med en nästan orolig blick och sökte sig sedan
med sina tillhörigheter plats i vrån vid eldstaden, lade
sakerna under en stol och satte sig sedan derpå, under det.
han med en viss farhåga mönstrade den hedersman, hvil-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
