Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11. Ett lefvande bohagsting uttalar otillbörliga åsigter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
125
ELFTE KAPITLET.
Ett lefvande bohagsting uttalar otillbörliga åsigter.
Det var sent en ruskig eftermiddag, som en resande
steg af vid porten till ett litet landtvärdshus i N., en by i
Kentucky. I gäststugan fann han före sig ett ganska
blandadt sällskap, som af det ruskiga vädret tvingats att här
söka skydd, och rummet erbjöd det vid dylika tillfällen
vanliga utseendet. Storväxta, magerlagda Kentuckybor, klädda
i jagttröjor, utsträckte obesväradt sina långa ben öfver en
stor del af golfvet,, med detta makliga lugn, som är
egendomligt för befolkningen i denna stat. Sina bössor hade de
stält undan i rummets hörn, der för öfrigt hagelpungar,
skjutväskor, jagthundar och negerungar lågo om hvarandra;
— dessa voro de mest framträdande dragen i taflan. På
hvardera sidan vid eldstaden hade en långbent herre slagit
sig ned, med stolen lutad bakåt, hatten på hufvudet och
klackarne på de nersmorda stöflarne högtidligt upplagda på
spiselhällen, — en ställning, som våra läsare böra veta är
afgjordt till fromma för den tankeverksamhet, som tages i
anspråk på värdshusen i vestern, och der de resande derför
med förkärlek omfatta detta egendomliga sätt att höja sin
intelligens.
Värden på stället, som stod vid disken, liknade i det
hela sina landsmän; ban var storväxt och långskranglig och
hade ett godmodigt utseende. Hans hufvud pryddes af en
yfvig hårbuske och öfver densamma en hög och smal hatt.
I sjelfva verket buro alla i gäststugan detta utmärkande
tecken till manlig öfverhöghet; antingen det nu var en
filthatt, ett palmblad, en smutsig kastorhatt, eller en ny,
finborstad cylinder; säkert är att den satt på hvarje hufvud,
en sinnebild af äkta republikansk oafhängighet. Den tycktes
tillika i enskildheter vara utmärkande för bärarens karakter.
Somliga buro hatten sjelfsvåldigt dragen på sned, — du ser
strax, att de äro glada, trefliga fyrar, som ta lifvet lätt;
andra hade hatten trotsigt neddragen öfver ögonen —
delbar du kraftiga karakterer, riktiga karlar för sin hatt, hvilka
bära den, som de vilja, och som nu visa, att de vilja bära
den så, och icke annorlunda; der såg man äfven sådana,
som skjutit hatten bakåt långt ned på nacken — vakna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
