Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11. Ett lefvande bohagsting uttalar otillbörliga åsigter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
»Jim», sade han till sin betjent, »det förefaller mig,
som om vi sågo en karl, som något liknade den här, uppe
vid Bernans, eller hur?»
»Jo, mas’r», svarade Jim, »men jag vet ej riktigt, hur
det förhöll sig med banden.»
»Nå, det såg jag ej efter naturligtvis», sade främlingen
med en likgiltig gäspning. Sedan gick han åter fram till
värden och bad honom anvisa sig ett enskildt rum, emedan
han bade åtskilligt att skrifva, som ej tålde uppskof.
Värden var idel artighet, och en trupp af sex eller sju
negrer, gamla och unga, manliga och qvinliga, yngre och
äldre, var strax på benen, farande omkring som en flock
rapphöns, stökande, rustande, trampande hvarandra på tårna
och stötande omkull hvarandra i sin ifver att få mas’rs
rum i ordning, under det han sjelf obesväradt satte sig på
en stol och öppnade ett samtal med den, som satt honom
närmast.
Fabriksegaren Wilson hade, från den stund främlingen
inträdt, betraktat honom med nyfikenhet, blandad med oro
och förvirring. Han tyckte sig någonstädes ha sett och
varit i beröring med honom, men kunde ej göra sig reda
för hvar. Hvarje ögonblick, under det främlingen talade eller
rörde sig eller log, spratt han till och fäste ögonen på
honom, men slog åter hastigt ned dem, då de skarpa svarta
ögonen med fullkomlig likgiltighet syntes möta hans blick.
Slutligen tycktes ett minne plötsligt vakna hos honom, ty
ban stirrade nu på främlingen med en så tydlig min af
förvåning och oro, att denne senare gick fram till honom.
»Herr Wilson, tror jag», sade ban, som om han nu
kände igen honom; »ber om förlåtelse, att jag ej erinrade
mig er strax, Jag ser, ni kommer ihåg mig, — Butler från
Oaklands i Shelbydistriktet.»
»Ja, jag ser, herre!» sade Wilson, talande som om han
ej var vaken.
Just nu inträdde negergossen och anmälde, att mas’rs
rum var i ordning.
»Jim, se till kappsäcken», sade herrn vårdslöst; derpå
vände han sig åter till herr Wilson och tillade: »Jag skulle
gerna önska språka med er några ögonblick i affärer, på mitt
rum, om ni tillåter.»
Herr Wilson följde honom, som om ban gick i sömnen,
till ett stort rum i öfre våningen, hvarest nu sprakade en
nyss tänd brasa och der åtskilliga tjenare ännu fjeskade
omkring för att lägga sista hand vid städningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
