Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11. Ett lefvande bohagsting uttalar otillbörliga åsigter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
dager; i morgon natt hoppas jag sofva lugnt i Ohio. Jag
ämnar färdas vid fullt dagsljus, taga in på de bästa
hotellen och gå till middagsbordet med herrarne i landet.
Farväl nu, herre; får ni höra, att jag blifvit fångad, så kan
ni vara viss, att jag är död.»
George stod säker som en klippa och sträckte fram sin
hand med minen af en furste. Den vänlige lille mannen
tryckte den hjertligt och tog, efter några ytterligare
maningar till försigtighet, sitt paraply och stapplade ut ur rummet.
George stod och såg tankfullt mot dörren, då gubben
tillslutit den. En tanke tycktes genomfara hans själ. Han
gick hastigt till dörren, öppnade den och sade:
»Herr Wilson, ett ord till!»
Den gamle herrn kom åter in; George stängde, liksom
förra gången dörren och stod sedan några ögonblick
obeslutsam, betraktande golfvet. Sedan höjde ban hastigt
hufvudet och sade:
»Herr Wilson, ni har visat er som en kristen i edert
sätt att bemöta mig; jag önskar bedja er om en sista
gerning af kristlig barmhertighet.»
»Nåväl George?»
»Godt då! Hvad ni sade mig, är sant. Jag löper en
fruktansvärd fara. Det finns på jorden ej en lefvande själ
som bryr sig om, att jag dör», tillade han dragande djupt
efter andan och talande austrängdt. »Mau skall döda mig
och begrafva mig som en hund, och ingen skall tänka
derpå en dag efter, — ingen utom min stackars hustru!
Arma barn, hvad hon skall sörja och klaga! Men, herr
Wilson, försök att skicka till henne denna lilla bröstnål;
hon gaf mig den till julgåfva. Vill ni göra det?» frågade
ban enträget.
»Ja visst, stackars gosse!» sade gubben och tog emot
nålen med tårar i ögonen och en sorgsen dallring på
rösten.
»Säg henne en sak», återtog George, »att hon far
till Canada, om det är henne möjligt. Det gör intet till
saken, huru vänlig hennes matmor är och hur mycket
hon älskar sitt förra hem; säg henne att hon icke far
tillbaka; — ty slafveri slutar alltid i elände. Bed henne
uppfostra vår gosse till en fri man, så behöfver han ej
känna på, livad jag fått lida. Säg henne detta, herr
Wilson, — ni vill ju göra det?»
»Ja, George, jag skall säga henne det; men jag
hoppas du ej dör. Fatta mod och var en tapper gosse. För-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
