Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11. Ett lefvande bohagsting uttalar otillbörliga åsigter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
137
nu med mig så låugt som till Ohio för att skaffa mig fram
till vänner, som hjelpt honom, och sedan far han tillbaka
efter henne.»
»Farligt, mycket farligt!» sade herr Wilson.
George rätade på sig och log litet försmädligt. Den
gamle herrn mätte honom från hufvud till fot med ett slags
menlös förvåning.
»George, det är något som gjort dig till en annan
menniska. Du bär ditt hufvud högt och talar och rör dig som
aldrig förut.»
»Ja, det är derför, att jag nu är en fri man/» sade
George stolt. »Ja, herre, det är sista gången jag kallat
någon ’mas’r’; jag är fri nu.»
»Men var försigtig! Du är ej säker — du kan bli
fångad.» ,
»Alla menniskor äro fria och likar i grafven, om det
kommer derhän, herr Wilson», sade George.
»Jag är alldeles slagen med häpnad öfver din djerfhet!»
sade herr Wilson. »Tänk att komma just hit till det
närmaste värdshuset!»
»Herr Wilson, det är så djerft, och värdshuset så nära,
att ingen kan ana, att något sådant är möjligt; de skola
söka mig längre bort. Ni sjelf kände ju knappt igen mig.
Jim’s busbonde bor ej bär på trakten, och han sjelf är ej
känd här. Dessutom har man uppgifvit honom, så att
ingen söker mer efter honom. Och mig lär väl ingen fånga
med den der efterlysningen, tänker jag.»
»Men märket i din hand då?»
George drog af handsken och visade ett ärr i handen
efter ett nyss läkt sår.
»Detta är det afskedsbevis, herr Harris gaf mig till
tecken af sin högaktning», sade George hånfullt. »För ett
par veckor se’n fick han för sig, att jag borde hafva det,
ty han trodde, sade han, att jag skulle försöka rymma en
eller annan dag. Ser ju trefligt ut, eller hur?» frågade han
och drog åter på sig handsken.
»Jag försäkrar, att mitt blod riktigt isas i mig, då jag
tänker på ditt läge och din fara», sade herr Wilson.
»Mitt blod bar varit som is många år, herr Wilson;
men nu har det kommit upp mot kokpunkten», sade George.
— »Nåväl, min käre herre», fortsatte han efter några
ögonblicks tystnad, »jag såg, ni kände igen mig, och trodde mig
böra söka detta samtal med er, så att era förvånade blickar
ej skulle röja mig. Jag far härifrån tidigt i morgon, före
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
