Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12. Små missöden vid lagliga affärer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
141
»Det der måste jag, vara med om», sade ban till Tom,
i brist på någon annan att meddela sig med. »Du förstår,
jag vill sätta upp en första klassens drift att medtaga
jemte dig dit ned, Tom; derigenom får ju äfven du
tref-ligare ocb kommer i godt sällskap, begriper du. Vi måste
först och främst fara direkt till Washington, och där
måste jag stänga in dig i fängelset, medan jag sköter
om affärerna.»
Tom tog emot detta välvilliga meddelande ödmjukt
och undergifvet och undrade blott i sitt sinne, huru många
af dessa till försäljning bestämda kunde hafva hustru och
barn, och om de skulle känna det lika svårt som han
att skiljas från dem. Äfvenså böra vi nämna, att det
enkla och rättframma meddelandet, att han skulle in i
fängelset, ingalunda gjorde ett oblandadt angenämt intryck
på en stackars karl, som alltid kunnat berömma sig för
aldrig svikande redbarhet och ordhållighet. Ty — vi måste
erkänna det — Tom var verkligen stolt öfver sin
redbarhet — han egde ju knappt något annat att vara stolt
öfver; hade han tillhört de högre samhällslagren, skulle ban
måhända icke hafva betraktat saken så ensidigt, som ban
nu gjorde. — Allt nog: dagen gick sin gång, och aftonen
fann Haley och Tom beqvämt inqvarterade i Washington,
den förre i ett värdshus, den senare i fängelset.
Följande dag omkring klockan elfva sågs en
folkhop samlad omkring trappan till rådhuset; man rökte,
tuggade, spottade, svor och pratade, allt efter hvars och ens
enskilda smak och vana, under väntan på auktionens
början. De slafvar, som skulle säljas, sutto i en grupp
för sig sjelfva och samtalade lågt med hvarandra. Den
i kungörelsen omnämnda qvinnan Hagar visade sig i
fråga om anletsdrag och växt vara en äkta afrikanska;
hon kunde vara omkring sextio år, men såg äldre ut,
utsliten som hon var af tungt arbete och sjuklighet; hon
var dessutom halfblind och något giktbrutøn. Vid hennes
sida stod hennes ende återstående son Albert, en
fjorton-årig gosse med vackert och lifligt utseende. Gossen var
den ende öfverblifne af en stor familj, af hvilken den
ene efter den andre tagits från modern och sålts till
södern. Modern höll fast honom med sina båda
darrande händer, under det hon med oro och ängslan
betraktade en hvar som kom fram för att undersöka honom.
»Var ej så rädd, tant Hagar», sade den äldste af
männen, »jag talade vid mas’r Thomas om saken i dag, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
