Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. Qväkarnybygget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168
ömsesidig tillit och godt kamratskap mellan alla, att till
och med knifvar och gafflar tycktes slamra sällskapligt, då
de lades på bordet, och kycklingarne och skinkan läto höra
ett gladt och muntert fräsande från sina pannor, alldeles
som om de riktigt njöte af att stekas just här och på detta
sätt. Och då George och Eliza och lilla Harry kommo ut
från sitt rum, möttes de af ett så gladt och hjertligt
välkommen, att de helt naturligt tyckte sig ännu drömma.
Slutligen sutto de alla vid frukostbordet; endast Mary
stod vid spiseln och gräddade pannkakor, hvilka, så snart
de fått den rätta gulbruna normalfärgen, genast lades upp
och direkt från spiseln kommo på bordet.
Eakel såg aldrig så riktigt lycklig och belåten ut, som
då hon intagit värdinneplatsen vid sitt bord. Hon förstod
att inlägga något så moderligt och oskrymtadt hjertligt i
sjelfva sitt sätt att öfverräcka en korg med småbröd eller
slå i en kopp kaffe, att hon nästan tycktes gifva något af
sin ande jemte den mat och dryck som hon bjöd sina gäster.
Det var första gången George satt som jemlike vid
någon hvit mans bord. Då han intog sin plats, gjorde han
det med en viss tvungenhet och skygghet; men denna känsla
tipplöste sig snart och försvann för den okonstlade och
innerliga vänlighet, hvarmed han bemöttes, liksom dimman
skingras af morgonsolens strålar.
Ja, detta var i sanning ett hem. Hem! George hade
aldrig förr förstått betydelsen af detta ord; men från denna
stund började tro på Gud och förtröstan på hans försyn
att omspinna hans sargade hjerta, hvaremot, under den
gyllne skyn af det skydd och förtroende han här njöt, de
mörka, menniskofiendtliga och gudsförnekande tvifvel, som
utpinat honom, samt på samma gång hans trotsiga förtviflan
nu började smälta bort inför ljuset af detta lefvande
evangelium, ban här fick läsa i vännernas anleten, och som af
dessa predikades genom otaliga kärleksgerningar, hvilka,
liksom vattenbägaren, som bjudes i en lärjunges namn,,
aldrig skola glömmas, men en gång rikligt återgäldas.
»Men, far, tänk om du skulle ertappas igen», sade
Simeon den andre, under det han bredde sig en smörgås.
»Då skulle jag betala plikten», sade Simeon den äldre
lugnt.
»Men om de sätta dig i fängelse?»
»Då kunde väl du och mor sköta gården», svarade
Simeon leende.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
