Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. Qväkarnybygget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
167
iiörde sin mans fotsteg, hon kände honom närma sig; hon
kände hans armar omfamna sig, hans tårar falla på sitt
ansigte, och — hon vaknade. Det var ej någon dröm;
dagsljuset hade längesedan bleknat; hennes barn låg i stilla
slummer vid hennes sida; ett ljus brann dunkelt på bordet,
och hennes man satt snyftande vid hennes hufvudgärd.
Följande morgon rådde feststämning i’ qväkarhemmet.
»Mor» var tidigt på benen och sysslade med frukostens
tillredande, omgifven och biträdd af en hop flitiga flickor
och gossar, hvilka vi i går ej hade tillfälle att föreställa
för våra läsare, och hvilka nu villigt gjorde sitt bästa, till
åtlydnad af mor Rakels milda: »det är kanske bäst», eller
ännu mildare: »vore det kanske ej bäst?» Ty läsaren bör
veta, att en frukost i Indianas rika dalar är en invecklad
och vidlyftig affär, som tager mångas handräckning i
anspråk, liksom rosenplockuingen och beskärandet af
fruktträden i paradiset nog torde hafva kräft mer arbete än mor
Eva kunnat gå ut med. Medan således John sprang till
källan efter friskt vatten och Simeon den andre siktade
mjöl till majskakan och Mary malde kaffe, så rörde sig mor
Rakel lugnt och stilla omkring i köket, bakade skorpor,
skar kyckling m. m. och spred, så att säga, sitt strålande
solsken öfver den mångsidiga verksamheten i allmänhet.
Och om dessa ungdomliga arbetares alltför stora nit någon
gång hotade att vålla några slitningar eller
sammanstötningar dem emellan till skada för samarbetets jemna gång,
var mors vänliga »nå, nål» eller ett »jag tror det ej vore
bra» alldeles tillräckligt för att bilägga alla svårigheter.
Skalderna ha i sina sånger prisat kärleksgudinnans gördel,
som varit mäktig att slägte efter slägte förvrida allas
hufvuden. För min del önskade jag mig mycket hellre Rakel
Halliday’s gördel, som tycktes förmå vrida alla förvridna
hufvuden till rätta, så att allt kunde gå sin lugna och
jemna gång. Jag tror bestämdt verlden i våra dagar skulle
stå sig bättre med den senare.
Under alla dessa tillrustningar stod Simeon den äldre
framför en liten spegel i ett hörn af rummet, inbegripen i
en allt annat än patriarkalisk förrättning, — han höll på
att raka sig. Allting försiggick så sällskapligt, så stilla och
jemnt i detta stora kök; alla syntes allrahelst göra just det
de gjorde, och det låg liksom i sjelfva luften så mycket af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
