Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14. Evangelina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
studsa, då han såg henno, och som gjorde intryck på de
slöaste och mest prosaiska sinnen, utan’att de kunde göra
sig reda för hvari det bestod. Formen på hennes hufvud
och sättet att föra hals och axlar voro i hög grad ädla, och
det långa guldbruna håret, som sväfvade likt en sky
omkring henne, och det djupa, själfulla allvar, som talade från
hennes violblå ögon, skuggade af långa guldbruna
ögonfransar — allt utmärkte henne från andra barn och kom
alla att se efter henne, hvarhelst hon sväfvade omkring på
båten. Och med allt detta kunde man ändå icke kalla
henne ett allvarligt och ännu mindre ett trumpet barn.
Tvärtom tycktes en oskyldig fladdrande lekfullhet, hkt
skuggan af lofven om sommaren, spela öfver hennes
barnsliga ansigte och omkring hennes lifliga gestalt. Hon var
ständigt i rörelse och syntes med ett smålöje på sina
rosenläppar inom ett ögonblick än här, än der, sväfvande fram
som en sky och under tiden sjungande halfhögt, som i en
lycklig dröm. Hennes far och hennes qvinliga vårdarinna
hade full sysselsättning med att följa henne på hennes
irrfärder; men så snart hon var fångad, försvann hon strax
igen från deras ögon, liksom ett sommarmoln, och då aldrig
ett ord af bestraffning eller förebråelse nådde hennes öra,
hvad hon än företog sig, så fortsatte hon sina rundresor
öfverallt på båten. Alltid hvitklädd tycktes hon likt en
skugga göra sig väg hvar som helst, utan att ändå fläcka
eller smutsa sig, och det fanns ingen vinkel eller vrå öfver
eller under däck, der denna elfvas lätta fot ej sväfvat fram,
och der ej detta gyllne hufvud med de djupblå ögonen
varit synligt.
Då eldaren vid ångmaskinen såg upp från sitt arbete
för att torka svetten från sitt ansigte, fann ban stundom
dessa ögon med förvåning blickande in i det glödande gapet
af eldstaden och sedan samma ögon med förfäran och
medlidande fästa på honom sjelf, som om hon trott honom
blottställd för någon fruktansvärd fara. En annan gång
var det styrmannen vid sitt hjul, som hvilade på handen
och smålog, då det bildsköna hufvudet kastade en blick in
genom styrhyttens fönster och inom ett ögonblick åter för-,
svann. Otaliga gånger om dagen välsignades hon af
sjöfolkets sträfva röster, och sällsamt blida leenden smögo sig
öfver deras väderbitna ansigten, då hon gick förbi; och då
hon utan fruktan trippade fram öfver farliga ställen,
utsträcktes ofrivilligt grofva, sotiga händer till hennes hjelp
eller för att jemna hennes väg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
