Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14. Evangelina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176
»Evangelina S:t Clare», sade den lilla, »fast pappa och
alla andra kalla mig Eva. Nå, hvad heter du då?»
»Mitt namn är Tom; de små barnen der hemma i
Kentucky brukade kalla mig onkel Tom.»
»Då tror jag, att jag kallar dig onkel Tom, jag också,
emedan, ser du, jag håller af dig», sade Eva. »Således,
onkel Tom, hvart reser du nu?»
»Jag vet ej, miss Eva.»
»Vet ej?» sade Eva förundrad.
»Nej. Jag reser för att säljas till någon. Jag vet ej
till hvem.»
»Min pappa kan köpa dig», sade Eva hastigt; »och
om ban köper dig, får du goda dagar. Jag tänker bedja
honom derom i denna dag.»
»Tack, min lilla lady», sade Tom.
Ångaren stannade nu vid en mindre landningsplats
för att taga in ved, och Eva, som hörde sin fars röst, smög
sig behändigt undan. Tom reste sig och gick framåt för
att erbjuda sin hjelp vid vedlastningen, och var snart i
fullt arbete jemte de andra.
Eva och hennes far stodo bredvid hvarandra vid
relingen för att se hur båten lade ut från bryggan.
Ångbåtshjulen hade gjort ett par slag i vattnet, då vid någon
plötslig rörelse af båten den lilla på en gång förlorade
jemvigten och föll öfver relingen ned i vattnet. Fadern, som
af skräck knappt visste hvad ban gjorde, var på väg att
kasta sig i efter henne, men hölls tillbaka af några
omkringstå-ende, hvilka sågo kraftigare händer sträckas till hennes hjelp.
Tom hade stått alldeles under henne på det lägre däcket,
då hon föll i. Han såg henne kämpa i vattnet och sjunka
och var inom ett ögonblick efter henne. Som ban var en
karl med kraftiga lungor och starka armar, var det en
småsak för honom att hålla sig uppe, tills om ett eller annat
ögonblick flickan åter kom upp till ytan, då ban tog henne
i sina armar, simmade med henne till ångarens sida och
langade henne, drypande våt, upp till någon af de många
händer, hvilka nu på en gång, som om de tillhört en enda
man, utsträcktes för att mottaga henne. Ännu några
ögonblick, och hennes fader bar henne, medvetslös och drypande
af vatten, till damsalongen, der det nu, såsom vanligt i
dylika fall, uppstod en riktig täflingskamp mellan välmenta
och ömsinta qvinliga varelser om hvem som skulle kunna
åstadkomma mesta förvirring och på allt möjligt sätt
fördröja hennes vederfående.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
