Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15. Toms nye husbonde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
183
och innehöll en utförlig berättelse om den förföljelse, för
hvilken hon varit utsatt från sin förmyndares slägt, för att
förmå henne till en förening med dennes son; och hau fick
nu veta, att hans bref sedan en lång tid ej mer kommit
henne tillhanda; att hou skrifvit gång på gång till honom,
tills hon tröttnat och börjat tvifla på honom; att hennes
helsa under denna oro blifvit angripen, samt att hon
slutligen upptäckt det svek, som föröfvats mot dem båda.
Brefvet slutade med att hon gaf uttryck åt sina
förhoppningar och sin tacksamhet, och med löften om hennes
oföränderliga tillgifvenhet, hvilket allt nu kändes bittrare än
döden för den olycklige unge mannen.
Han skref genast till henne:
»Jag har fått ditt bref — men för sent. Jag trodde,
hvad man sade mig. Jag är nu gift, och allt är slut. Att
glömma, det är det enda, som återstår för oss båda.»
Och så slutade för Augustin S:t Clare hans lifs roman;
idealet var borta, men verkligheten stod qvar — en
verklighet, närmast liknande den flacka, nakna, slemmiga
flodgyttjan, sedan den blåskimraude böljan — med allt hvad
dertill hörer af gungande båtar och skepp med hvita
vingar, dess musik af åror och vattenplask — då denna bölja
runnit undan och den ligger qvar, denna gyttja, flack,
slemmig, naken och — utomordentligt verklig.
I en roman brista naturligtvis hjeltens och hjeltinnans
hjertan; de dö, och dermed slutar det hela; och i dikter
tar sig ett sådaut slut ganska bra ut. Men i det verkliga
lilvet dö vi icke, då allt, som gör vårt lif ljust och lyckligt,
dör bort ifrån oss. Vi ha ännu att träla oss igenom en
hel hop besvärliga och vigtiga göromål; vi måste ata, dricka,
kläda oss, promenera, göra visiter, köpa, sälja, tala, läsa,
hvilket hopsummeradt kallas att lefva, och detta återstod
nu för Augustin. Hade nu hans hustru varit en helgjuten
qvinna, hade hon måhända kunnat göra något för att
upptaga och sammanknyta hans brustna lifstråaar och väfva
ihop dem till något, som kunnat skänka ljus och glädje åt
hans lif. Qvinnor pläga förstå sig på sådant. Men Maria
S:t Clare kunde ej en gång se, att dessa trådar voro
af-slitna. Som vi nämnt, bestod hon af en vacker växt, ett
par strålande ögon och hundratusen dollars, men ingen af
dessa beståndsdelar är just egnad att råda bot för ett
kränkt hjerta.
Då Augustin fanns liggande dödsblek på sin soffa och
uppgaf en plötsligt påkommen svår hufvudvärk såsom au-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
